Analytiska rapporter
En artikel som publicerades nyligen i Harvard Business Review innehåller ett intressant uttalande: ”Våra chefer har officiellt meddelat att vi nu ska arbeta på kontoret igen, men många av oss ifrågasätter om vi över huvud taget vill återgå till det arbetssätt som rådde före pandemin. ”Det normala” var en arbetsmiljö som verkade vara utformad för att exploatera de anställda, vilket ledde till stress och begränsat inflytande. Det normala arbetssättet innan pandemin gjorde oss sjuka. Om organisationerna avfärdar de anställdas förtegenhet eller hoppas på att det rinner ut i sanden, kommer de att ha svårt att locka de bästa medarbetarna och inte förstå varför de inte lyckas behålla de som finns i företaget.” (Marcus Buckingham, ”Designing Work That People Love,” HBR, maj 2022).
Artikeln fokuserar på arbete, inte på den fysiska arbetsplatsen, men när jag läser den som en arbetsplatsexpert började jag med en gång relatera till situationen. Det är trots allt svårt att separera arbetet från de omgivningar där det utförs. Och omgivningarna kan ha stor påverkan på ifall en anställd uppskattar sitt arbete och på nivån av engagemang.
Tills nyligen var det en strävan i många kontorsavdelningar att standardisera arbetsplatsen – för att ge anställda samma arbetsmiljö och förmåner inom hela organisationen. Det lade grunden till det beryktade kontorslandskapet och det är också anledningen till att det levt kvar så länge, trots att det ogillats och häcklats så mycket och så länge. I ett samhälle där ”arbetet” kräver närvaro på en särskild plats, blev det ekonomiskt fördelaktigt att standardisera (och krympa) den individuella arbetsplatsen. Det öppna kontorslandskapet blev helt enkelt den ”normala” arbetsplatsen.
Alla har sin egen bild av ”det normala”
Som vi alla vet förändrades allt detta under pandemin. När kontoren stängdes över hela världen tvingades de anställda arbeta hemifrån, där de skapade sig ett kontor som passade deras sätt att arbeta. Det betyder att det under de första osäkra och skrämmande månaderna av pandemin också fanns gott om tillfälle att vara kreativ. Vi uppfann inte bara en arbetsplats för oss själva, utan också nya sätt att samarbeta och umgås. Vi lärde oss att genomföra produktiva videomöten på Teams, Zoom och Webex. Det arrangerades virtuella after works, spelkvällar och frågesporter.
Sedan började kontoren öppnas igen, först försiktigt och sedan allt snabbare. Och då blev det tydligt att många föredrog de egna, personliga kontorsmiljöer som de skapat. Det vi kallade ”det nya normala” tycks nu vara en allmänt accepterad hybridarbetsmiljö som innebär att vi kommer till kontoret när det är lämpligt, stannar hemma när det är smidigast och arbetar på andra platser om och när det är nödvändigt eller önskvärt. Var och en definierar sin egen ”normalitet.”
”En storlek passar en”
Det stämmer överens med Buckinghams argument att när det handlar om arbete gäller devisen: ”En storlek passar en.” Han betraktar standardisering som en kvävande kraft, en som får de anställda att känna sig som kuggar på ett hjul snarare än uppskattade för det de bidrar med.
Buckingham betonade att: ”För att undvika standardisering, måste företagen organisera sig kring team.” Även detta verkar visa sig på de fysiska arbetsplatserna där de tomma kontorsskärmarna plockas bort och det skapas enheter där mindre och större grupper kan samarbeta. Vi har insett att i detta ”nya normala” - en fras som redan verkar föråldrad - är samarbete och teamwork de viktigaste skälen till att återgå till kontorsbaserat arbete. Åtminstone då och då.
Vi åker till kontoret för att samarbeta
I en hybridarbetsmiljö, fattar vi beslut om arbetsplatsen av olika skäl. Att samarbeta på plats är ett viktigt skäl till att arbeta på kontoret. Men för andra kan drivkraften ligga i att komma bort från hemmet där andra göromål pockar på uppmärksamheten, att ha tillgång till vissa verktyg eller förmåner, eller att helt enkelt komma ut bland människor. För andra kan faktiska eller upplevda hälsorisker vara ett skäl till att hålla sig undan från det gemensamma kontoret. Poängen är att alla anställda har olika skäl till sitt beslut, eftersom deras arbete och livssituation påverkas av andra faktorer. Buckingham skriver följaktligen: ”Det är egentligen ganska självklart… att olika personer som utför samma arbete uppskattar sitt jobb av olika anledningar och också utför det på mycket olika sätt.”
Detta erkännande och respekt för personliga skillnader kan vara det bästa som har hänt arbetsplatsen – eller åtminstone kontoret – som en effekt av pandemin. Eftersom tekniken fortsätter att ge bättre sätt att samarbeta på utan att vara tillsammans, kan vi få möjlighet att bestämma var vi ska arbeta dag för dag – och när vi har den möjligheten presterar vi optimalt, och bidrar på ett unikt sätt till företaget och verksamheten.
Vår arbetsplatsteknik ger dig stöd, som chef för en arbetsplats eller fastighetsansvarig, att organisera kring team och förbättra arbetsmiljön.
